Concealer var ordet

Igår kväll hittade jag en concealer i en gammal sminkväska, där den måste ha legat sen 1854 ungefär. Absolut inget jag skulle våga använda i ansiktet längre, men jag bestämde mig för att testa den på en annan del av kroppen, nämligen min arm som i ett par dagar stoltserat med det äckligaste blåmärket jag någonsin haft. Concealern, en supertjock kak-variant, var stenhård, men efter att ha fått ligga på elementet en stund fick den en trevligt kletig konsistens och blev lite lättare att använda. Resultatet blev helt okej, på lite avstånd. Fick använda ett jättetjockt lager för att täcka, och concealern är egentligen för mörk för mig, så på nära håll syntes det jättetydligt. Det var lite kul att pilla med i alla fall, och fick mig att tänka på när jag var yngre och sminkade blåmärken och sår lite här och var för att se om folk trodde de var äkta (det trodde de). Här kommer i alla fall en före- och efterbild:


Bilderna är kanske hur suddiga som helst, men det var den enda bilden blåmärket syntes ordentligt på. Gjorde bara sminkningen för skojs skull, och det är absolut inget jag skulle bry mig om att göra annars. Blev en smula kladdigt också, och jag råkade stryka av massor av det på tröjan. Tur att jag har tvättid idag.